mammariac

Större delen av veckan som gick har jag arbetat med mitt PM, till mina studier. För första gången, ever (tror jag), har jag lyckats skicka in ett arbete mer än ett dygn före deadline. Jag hoppas att detta inte var en engångshändelse, utan att jag ska lyckas ordna mina studier under våren så att jag inte behöver "tokskriva" sista timmarna. Det enda utöver studierna jag fokuserat på är lilla älsklingen. Precis när hon vaknat till och jag varit mitt uppe i skrivandet har jag tänkt "nej, sov lite till", men så fort jag fäst blicken på henne har jag smält... Hon är så oerhört söt och go´, och jag är så lycklig över att vi fick just henne! Den sötaste av dem alla (jo, jag vet , jag måste vara först i världen att tänka så...;))! Det är likadant om nätterna. Första reaktionen när hon vaknar och skriker är "nej, jag som precis lyckats somna, jag är så tröööött...", men så lyckas man få upp ögonen, lyft upp henne i famnen och så är man bara så lycklig över henne.... Sömnbrist har jag rejält, har haft mer än ett halvår av halva nätter och störd sömn. De enstaka nätter (lätträknat, räcker med ena handens fingrar...) som jag sovit hela nätter har varit ljuvliga att få, men har inte på långa vägar varit tillräckligt. Men hon är värd allt! Även om jag emellanåt blivit så grinig att jag borde tas bort härifrån, så är hon verkligen den största gåva livet givit mig! När jag fortfarande var på neo i Uppsala, de första veckorna, när hon var nere på 433g, var så liten och skör, så gick jag på ett hopp jag inte kan beskriva. Min man räknade med att det värsta kunde hända och jag ville inte se att något kunde hända, så efter alla läkarsamtal hade han hört alla risker, jag hade bara hört allt som var bra. När vi hade ett läkarsamtal efter 2 veckor och läkaren uttryckte att hon kanske var lite klen iaf, så blev jag nästan arg "kalla mitt barn klen, vem tror han att han är?". Men givetvis var hon skör den tiden, men jag ville bara se att allt skulle gå bra, jag hade bestämt att allt skulle gå bra. De få gångerna sanningen nådde fram till mig, att vi faktiskt var på en avdelning där liv och död stod på spel varje dag, att min tjej faktiskt kunde bli en av dem som inte klarade sig, då grät jag och ville kräva av Gud att han inte skulle låta henne tas ifrån mig. Jag fantiserade då att om det hände, då ville jag att vi blev begravda ihop, för jag skulle inte orka leva utan henne. Inte när en ny graviditet för tillfället ändå skulle ta livet av mig... Jag skulle aldrig kunna göra abort, eftersom jag av princip är emot det, och läkaren som snittade mig meddelade efteråt att det var en svår operation, det var nära att de inte hade klarat mig. Jag hörde det redan under operationen, jag var ju vaken -även om jag var groggy - ett vanligt snitt brukar ta ca 45 min, de höll på i 3 timmar med mig. Bedövningen hade släppt när de nitade ihop agrafferna på mig... (ja, det gjorde jätteont, men alternativet var att söva mig helt och det var inte riskfritt...) En ny graviditet skulle garanterat innebära att jag fick havandeskapsförgiftning igen, men nästa gång är det inte säkert att de skulle klara mig. Om jag gick ner i vikt skulle de kunna skjuta upp förloppet och de skulle kunna klara operationen. Men det handlar om 35-40kg... Det är därför jag är så motiverad till viktväktarna och träningen, men jag har svårt att låta bli att äta onyttigheter när jag blir ledsen. Önskar att jag inte vore så känslostyrd... Iaf när jag låg där och grät bara av tanken på att förlora lilla älsklingen körde jag verkligen med "utpressning" mot Gud, som jag vet är fel, men jag var desperat. Inget fick hända henne. Då skulle jag också gå, för jag kunde inte se ett liv utan henne. Men för det mesta bars jag av hoppet, att hon skrek när hon kom, trots att hon bara var i v 24 och inte hade utvecklade lungor, blev för mig ett tecken. Jag fäste blicken på det tecknet och ville räkna kallt med att allt skulle gå bra. Därför hörde jag bara det positiva vid läkarsamtalen. Gud var ju med. Han bar oss. Han bär fortfarande... Att se på lilla älsklingen är att se Guds kärlek. Till mig. Trots allt, Han älskar mig, Jehlia är beviset på det.

---

I torsdags kom äntligen de böcker jag väntat på i mer än 3 veckor, de som "var på is" i väntan på den 3e boken som behövdes specialbeställas. Jag har försökt att "tokläsa" sedan dess, vilket jag aldrig har kunnat... Jag är en sån som oftast inte kan hoppa över ett enda ord utan att det känns som att jag inte förstår och måste läsa om... Jag har försökt att få en överblick genom att läsa rubrikerna och på så sätt få en helhetsbild. Idag var jag så på "studiebesöksgudstjänsten" som jag i ett PM ska återge, med referenser till församlingsinstruktionen och de nämnda böckerna. Men det är inte det lättaste att läsa när man samtidigt har vård av barn och ska ta hand om en liten... Min man hjälper mer än han förmodligen hinner och jag är rädd att han ska tröttna på mig och "mina behov"... Det är tur att han än så länge verkar se sig som den coola "daddyn", som givetvis är Jehlias favorit (och det är han säkert, vilket barn tycker egentligen att tråkiga mamma är bäst?... eller ja, jo det är nog alla andra barn än Jehlia förstås...). Oavsett, det känns som att man ändå har åstadkommit något, trots en liten på armen, och jag känner mig som syster duktig. Det är en skön känsla. Dock infinner sig önskan om att hinna ännu mer... Viktväktar-points räkningen går också väldigt bra, trots att min man lagar så otroligt god mat! (Ja, t.o.m. det gör han, lagar maten...) Tack vare att han väljer så bra kött och fiskalternativ blir det inte så mkt points och det finns plats för de där goda tillbehören, som gorgonzolaost på köttet... Hundpromenader har det också blivit ett antal. Mmm, för en liten stund är jag ändå nöjd med mig själv och mitt liv. Hur ovanligt är inte det på en skala? Jag har oftare varit nöjd med mitt liv än med mig själv, men nu sammanfaller båda... Jag kan fortfarande förundras över att jag är gift och har barn och styvbarn... En familj, det jag längtade mest efter i hela mitt liv. Det ÄR mitt liv nu. Gud är god! Varför är det så lätt att glömma det, för jobbiga "detaljers" skull?...

Idag har jag farit runt. Jag träffade prästen i Mikaelikyrkan på hennes kontor och pratade om församlingsinstruktionen, om vad man bör göra och absolut INTE bör göra som präst och diverse annat. Det var väldigt trevligt och jag ser fram emot gudstjänsten på söndag, hoppas bara att jag har tänkt ut rätt frågor till dess. Och att jag faktiskt klarar av att observera gudstjänsten, så jag inte bara sveps med, som jag brukar... 

Därefter hade jag tid på vårdcentralen hos en dietist. Trodde jag. Tydligen hade jag läst fel, var helt hundra på att jag läst den 2:a, men det var 1/2... Dvs. igår... Men de skulle fixa en ny tid. Sen handlade jag på vägen hem. Åt lite kyckling och sallad, för att sedan ge mig av till distriktsvetrinären med Sessan. Vi fick aldrig papperna på henne när vi köpte henne och trots att jag ringt ett antal ggr till de förra ägarna har de inte skickat papperna, som de skulle. Nu har det gått 1,5 år sedan dess. Så vi hade tänkt att läsa av chippet för att få hennes reg. nr och skicka in kopia på kvittot för att få henne registrerad på mig. Men hon hade inget chip och märkningen i örat finns inte med i registret... Så hon fick ett chip idag istället och blev vaccinerad. Så när väl pappret är inskickat är jag officiellt hundägare för första ggn i mitt liv!

På väg hem hoppade vi in på ICA för att hämta ut ett paket med en tröja som Julia beställt. Min kära man sa per telefon att ; "jag bryr mig ju inte, men det ryktas om att toapappret är slut. Och om du ändå ska köpa det kan du ju köpa med blåbärste åt mig"... Han är för rolig! "Det ryktas att toapappret är slut..."

Hann gosa en stund med Jehlia innan det blev dags att åka iväg till Viktväktarna. Hon är så go´! Hon har börjat flina ordentligt när man tittar på henne och le. Hon ser ut att vilja prata och berätta något, men det kommer liksom inte ut...

Det hade gått bra, jag hade gått ner 1,7 kg sedan förra veckan. Blev sporrad att kämpa på mer. Nu är det ju så att det som sägs på viktväktarna känns ju inte på nåt sätt nytt. Det är oftast gammal skåpmat. Ibland kan jag inte låta bli att tänka att vi är ett gäng töntar som sitter där, lite småfåniga, som förkroppsligar den tråkiga -och inte sanna- förutfattade uppfattningen att överviktiga är glada men korkade... Men trots allt så funkar det. I all sin enkelhet, så funkar det att träffas och dela sitt liv och det man brottas med en stund. Att träffa andra som delar just den här delen av livet ger en kraft att orka kämpa vidare med vardagens alla frestelser och motstånd. Precis som kyrkan och gudstjänsten. Det kan också, ibland, kännas som att här sitter vi, ett gäng "icke-superhjältar" som kämpar med livet och vardagen på olika sätt. Som också -felaktigt- ofta betraktas som "losers". Men även där funkar det. Av någon anledning får man kraft till vardagen av att träffas en stund, där i kyrkan, i all sin enkelhet... Man får kraft av att träffa andra människor, som jämlikar, och för en stund gemensamt lägga ifrån sig allt som tynger. Vare sig det man längtar efter är en kropp som inte är så tung och jobbig eller en Gud som bryr sig om det som händer mig och mina kära, i mitt liv...

Nej, nu ska jag låta Sessan -MIN hund- få sin sista promenad för ikväll, för att sen lägga mig bredvid 3-kg´s tjejen som är det största undret i mitt liv!

Vardagen blir jobbig om det det man försöker göra inte leder till önskat resultat... Idag har jag försökt köpa en av böckerna som är till en av kurserna som kommer senare (Änglar och demoner), genom att ladda hem den som ebok. Kursledaren föreslog att vi skulle skaffa den som Mobipocket, då det skulle vara lättare att jobba med boken i det formatet. Så jag tog min mobil, en HTC desire, och gick in på sidan som föreslagits, fyllde i VISA-kortsnumret och laddade ner... För att senare få förstå att Mobipocket funkar inte i min mobil... Jag har alltså betalat för en bok i ett filformat jag inte kan läsa... Jag är så trött på att inte förstå hur denna "tekniska värld" fungerar, trött på att inte kunna göra det jag ska p.g.a. begränsningar av tekniska skäl. När jag studerade i Örebro för mer än 10 år sedan hindrades inte studierna p.g.a. sån´t här, då var det bara tiden det tog att läsa engelsk litteratur, med teologiska termer etc. som hindrade... Det var jobbigt nog. Men inget emot det här. De ytterst få kronorna jag har kvar efter räkningarna räcker inte till "extra litteratur" som inte går att läsa. Sedan har jag väntat på de två huvudböckerna till den delen av kursen jag läser nu (Svenska kyrkans tro och liv), i flera veckor, och har börjat bli väldigt stressad över att de inte kommit. Idag ringde jag för att kolla vad som hänt, för att få veta att en tredje bok till ytterligare en senare kurs (Konfirmationen - en mångtydig rit) som också var med i beställningen behövdes specialbeställas och hela beställningen låg på is i väntan på att den kom... Argh... Vi tog bort den boken så länge så skulle de böckerna jag behövde nu komma under veckan. Men flera veckor har försvunnit för mig i väntan -helt i onödan!

Eftersom jag inte sov nämnvärt inatt, har inte sovit mer än 3-4 timmar per dygn de senaste 4 veckorna, så fanns liksom ingen kraft att ta de jobbiga beskeden med. Kanske kan man ta strul när man har ork, utan orken finns inget motstånd mot känslorna av "jag ger upp nu - jag skiter i att läsa färdigt till präst, för allt jag gör ska ju ändå skita sig!". Samtidigt vet jag att det är det Gud vill med mig. Jag bara vet. Men sådana här dagar "orkar jag bara inte med allt jag vet"... Orkar inte... Lättare att strunta i allt. Vill strunta i allt. Bara vara mammaledig, leta något roligt jobb där jag bara behöver köra truck hela dagarna istället för att bry mig om någon annan människa... Vill. Men så kommer det inte bli. För det är inte jag. Det är inte meningen med mig... Men just nu och några timmar till kan jag väl få "strunta i allt", några timmar bara?... Nej, nu ska jag nog försöka läsa lite i en av de andra böckerna istället, så länge...