mammariac

Större delen av veckan som gick har jag arbetat med mitt PM, till mina studier. För första gången, ever (tror jag), har jag lyckats skicka in ett arbete mer än ett dygn före deadline. Jag hoppas att detta inte var en engångshändelse, utan att jag ska lyckas ordna mina studier under våren så att jag inte behöver "tokskriva" sista timmarna. Det enda utöver studierna jag fokuserat på är lilla älsklingen. Precis när hon vaknat till och jag varit mitt uppe i skrivandet har jag tänkt "nej, sov lite till", men så fort jag fäst blicken på henne har jag smält... Hon är så oerhört söt och go´, och jag är så lycklig över att vi fick just henne! Den sötaste av dem alla (jo, jag vet , jag måste vara först i världen att tänka så...;))! Det är likadant om nätterna. Första reaktionen när hon vaknar och skriker är "nej, jag som precis lyckats somna, jag är så tröööött...", men så lyckas man få upp ögonen, lyft upp henne i famnen och så är man bara så lycklig över henne.... Sömnbrist har jag rejält, har haft mer än ett halvår av halva nätter och störd sömn. De enstaka nätter (lätträknat, räcker med ena handens fingrar...) som jag sovit hela nätter har varit ljuvliga att få, men har inte på långa vägar varit tillräckligt. Men hon är värd allt! Även om jag emellanåt blivit så grinig att jag borde tas bort härifrån, så är hon verkligen den största gåva livet givit mig! När jag fortfarande var på neo i Uppsala, de första veckorna, när hon var nere på 433g, var så liten och skör, så gick jag på ett hopp jag inte kan beskriva. Min man räknade med att det värsta kunde hända och jag ville inte se att något kunde hända, så efter alla läkarsamtal hade han hört alla risker, jag hade bara hört allt som var bra. När vi hade ett läkarsamtal efter 2 veckor och läkaren uttryckte att hon kanske var lite klen iaf, så blev jag nästan arg "kalla mitt barn klen, vem tror han att han är?". Men givetvis var hon skör den tiden, men jag ville bara se att allt skulle gå bra, jag hade bestämt att allt skulle gå bra. De få gångerna sanningen nådde fram till mig, att vi faktiskt var på en avdelning där liv och död stod på spel varje dag, att min tjej faktiskt kunde bli en av dem som inte klarade sig, då grät jag och ville kräva av Gud att han inte skulle låta henne tas ifrån mig. Jag fantiserade då att om det hände, då ville jag att vi blev begravda ihop, för jag skulle inte orka leva utan henne. Inte när en ny graviditet för tillfället ändå skulle ta livet av mig... Jag skulle aldrig kunna göra abort, eftersom jag av princip är emot det, och läkaren som snittade mig meddelade efteråt att det var en svår operation, det var nära att de inte hade klarat mig. Jag hörde det redan under operationen, jag var ju vaken -även om jag var groggy - ett vanligt snitt brukar ta ca 45 min, de höll på i 3 timmar med mig. Bedövningen hade släppt när de nitade ihop agrafferna på mig... (ja, det gjorde jätteont, men alternativet var att söva mig helt och det var inte riskfritt...) En ny graviditet skulle garanterat innebära att jag fick havandeskapsförgiftning igen, men nästa gång är det inte säkert att de skulle klara mig. Om jag gick ner i vikt skulle de kunna skjuta upp förloppet och de skulle kunna klara operationen. Men det handlar om 35-40kg... Det är därför jag är så motiverad till viktväktarna och träningen, men jag har svårt att låta bli att äta onyttigheter när jag blir ledsen. Önskar att jag inte vore så känslostyrd... Iaf när jag låg där och grät bara av tanken på att förlora lilla älsklingen körde jag verkligen med "utpressning" mot Gud, som jag vet är fel, men jag var desperat. Inget fick hända henne. Då skulle jag också gå, för jag kunde inte se ett liv utan henne. Men för det mesta bars jag av hoppet, att hon skrek när hon kom, trots att hon bara var i v 24 och inte hade utvecklade lungor, blev för mig ett tecken. Jag fäste blicken på det tecknet och ville räkna kallt med att allt skulle gå bra. Därför hörde jag bara det positiva vid läkarsamtalen. Gud var ju med. Han bar oss. Han bär fortfarande... Att se på lilla älsklingen är att se Guds kärlek. Till mig. Trots allt, Han älskar mig, Jehlia är beviset på det.