mammariac

I torsdags kom äntligen de böcker jag väntat på i mer än 3 veckor, de som "var på is" i väntan på den 3e boken som behövdes specialbeställas. Jag har försökt att "tokläsa" sedan dess, vilket jag aldrig har kunnat... Jag är en sån som oftast inte kan hoppa över ett enda ord utan att det känns som att jag inte förstår och måste läsa om... Jag har försökt att få en överblick genom att läsa rubrikerna och på så sätt få en helhetsbild. Idag var jag så på "studiebesöksgudstjänsten" som jag i ett PM ska återge, med referenser till församlingsinstruktionen och de nämnda böckerna. Men det är inte det lättaste att läsa när man samtidigt har vård av barn och ska ta hand om en liten... Min man hjälper mer än han förmodligen hinner och jag är rädd att han ska tröttna på mig och "mina behov"... Det är tur att han än så länge verkar se sig som den coola "daddyn", som givetvis är Jehlias favorit (och det är han säkert, vilket barn tycker egentligen att tråkiga mamma är bäst?... eller ja, jo det är nog alla andra barn än Jehlia förstås...). Oavsett, det känns som att man ändå har åstadkommit något, trots en liten på armen, och jag känner mig som syster duktig. Det är en skön känsla. Dock infinner sig önskan om att hinna ännu mer... Viktväktar-points räkningen går också väldigt bra, trots att min man lagar så otroligt god mat! (Ja, t.o.m. det gör han, lagar maten...) Tack vare att han väljer så bra kött och fiskalternativ blir det inte så mkt points och det finns plats för de där goda tillbehören, som gorgonzolaost på köttet... Hundpromenader har det också blivit ett antal. Mmm, för en liten stund är jag ändå nöjd med mig själv och mitt liv. Hur ovanligt är inte det på en skala? Jag har oftare varit nöjd med mitt liv än med mig själv, men nu sammanfaller båda... Jag kan fortfarande förundras över att jag är gift och har barn och styvbarn... En familj, det jag längtade mest efter i hela mitt liv. Det ÄR mitt liv nu. Gud är god! Varför är det så lätt att glömma det, för jobbiga "detaljers" skull?...