mammariac

Idag har jag farit runt. Jag träffade prästen i Mikaelikyrkan på hennes kontor och pratade om församlingsinstruktionen, om vad man bör göra och absolut INTE bör göra som präst och diverse annat. Det var väldigt trevligt och jag ser fram emot gudstjänsten på söndag, hoppas bara att jag har tänkt ut rätt frågor till dess. Och att jag faktiskt klarar av att observera gudstjänsten, så jag inte bara sveps med, som jag brukar... 

Därefter hade jag tid på vårdcentralen hos en dietist. Trodde jag. Tydligen hade jag läst fel, var helt hundra på att jag läst den 2:a, men det var 1/2... Dvs. igår... Men de skulle fixa en ny tid. Sen handlade jag på vägen hem. Åt lite kyckling och sallad, för att sedan ge mig av till distriktsvetrinären med Sessan. Vi fick aldrig papperna på henne när vi köpte henne och trots att jag ringt ett antal ggr till de förra ägarna har de inte skickat papperna, som de skulle. Nu har det gått 1,5 år sedan dess. Så vi hade tänkt att läsa av chippet för att få hennes reg. nr och skicka in kopia på kvittot för att få henne registrerad på mig. Men hon hade inget chip och märkningen i örat finns inte med i registret... Så hon fick ett chip idag istället och blev vaccinerad. Så när väl pappret är inskickat är jag officiellt hundägare för första ggn i mitt liv!

På väg hem hoppade vi in på ICA för att hämta ut ett paket med en tröja som Julia beställt. Min kära man sa per telefon att ; "jag bryr mig ju inte, men det ryktas om att toapappret är slut. Och om du ändå ska köpa det kan du ju köpa med blåbärste åt mig"... Han är för rolig! "Det ryktas att toapappret är slut..."

Hann gosa en stund med Jehlia innan det blev dags att åka iväg till Viktväktarna. Hon är så go´! Hon har börjat flina ordentligt när man tittar på henne och le. Hon ser ut att vilja prata och berätta något, men det kommer liksom inte ut...

Det hade gått bra, jag hade gått ner 1,7 kg sedan förra veckan. Blev sporrad att kämpa på mer. Nu är det ju så att det som sägs på viktväktarna känns ju inte på nåt sätt nytt. Det är oftast gammal skåpmat. Ibland kan jag inte låta bli att tänka att vi är ett gäng töntar som sitter där, lite småfåniga, som förkroppsligar den tråkiga -och inte sanna- förutfattade uppfattningen att överviktiga är glada men korkade... Men trots allt så funkar det. I all sin enkelhet, så funkar det att träffas och dela sitt liv och det man brottas med en stund. Att träffa andra som delar just den här delen av livet ger en kraft att orka kämpa vidare med vardagens alla frestelser och motstånd. Precis som kyrkan och gudstjänsten. Det kan också, ibland, kännas som att här sitter vi, ett gäng "icke-superhjältar" som kämpar med livet och vardagen på olika sätt. Som också -felaktigt- ofta betraktas som "losers". Men även där funkar det. Av någon anledning får man kraft till vardagen av att träffas en stund, där i kyrkan, i all sin enkelhet... Man får kraft av att träffa andra människor, som jämlikar, och för en stund gemensamt lägga ifrån sig allt som tynger. Vare sig det man längtar efter är en kropp som inte är så tung och jobbig eller en Gud som bryr sig om det som händer mig och mina kära, i mitt liv...

Nej, nu ska jag låta Sessan -MIN hund- få sin sista promenad för ikväll, för att sen lägga mig bredvid 3-kg´s tjejen som är det största undret i mitt liv!